Tack och lov var det fullbelagt vid tänkt nattläger i morfars bandymetropol Västanfors. Vi tvingades hitta annat – och fann en ställplats med saloon, sheriff och en gitarr med inbyggd whiskyflaska!
Sala silvergruva är stängd. Det har den varit sedan 1908, men nu även som turistattraktion på grund av, gissa vad? Vi vandrade och tittade runt ”ovan jord” innan avfärd.
Men lite längre bort, i Avesta, hittade vi brorsonen Johan med familj. Han är ett bevis på att gruvnäringen inte är död i Rumpriket, den sydliga delen av Dalarna där du inte klassas som riktig mas eller kulla…
Sala kunde, med sin 300 meter djupa gruva, skryta med att vara den i särklass viktigaste silverfyndigheten i Sverige. Men Johan jobbar i närliggande Garpenbergs gruva. Denna Boliden-ägda gruva är en av världens mest moderna gruvor. Det är också Sveriges äldsta gruvområde som fortfarande är i drift. Här bryts komplexmalm som innehåller zink, bly, silver, koppar och guld. Och den är 1250 meter djup.
Men, vårt mål var Västanfors utanför Fagersta. Hit hade min morfar på 1950-talet släpat mig och portföljen för att beskåda bandylaget Västanfors IF, svenska mästare 1954. Nu skulle vi dock till båtklubbens husbilsparkering vid sjön Stora Aspen. Fullbelagt!
Ny sökning gav oss två alternativ: åka hem till vår säsongsplats i Kilsbergen, Örebro, eller till Lerkulan.
En ställplats mitt i skogen mellan Skinnskatteberg och Riddarhyttan, hur kul kunde det vara? Det var väldigt kul!
Här hittade vi nämligen den halvgalne före detta guldgrävaren Tommy Olsson. Han och hustrun Ewa (och en grävmaskin) har skapat ett ställe som inte ens en gammal journalist som jag kan beskriva – det måste bara upplevas: äventyrsland, ställplats, badsjö, får, hästar, hundar, saloon med scen, 85 gitarrer, spelbord, jukeboxar, barstolar med hästsadlar, amerikanska bilar osv osv osv…
DET och ett härligt morgondopp i badbart och mineralrikt (!) vatten, blev en riktigt bra avrundning på vår Norrlandsturné – även om vi nu befann oss i Svealand…