När du varken har värme eller varmvatten kan det bli träääligt, särskilt som du ska vara på resa ett halvår framåt. Men, det löste sig – och gav oss möjlighet att titta närmare på Po-slätten och Ikea i Italien.
Först 20 mil tur och retur till liten verkstad i Forli som konstaterade att felet låg i elektroniken till värmepannan. Närmaste verkstad med reservdelar fanns i Verona, 25 mil bort.
Utanför den stod vi klockan 8 för att upptäcka att den öppnade en halvtimme senare.
Men då stack en gumma ut huvudet och sade något som vi senare tolkade till att ” ägaren är på läkarbesök och kommer inte hit förrän 9.30″.
Men när han kom, så tog han sig an uppgiften på största allvar och med stort intresse. Den här moderna modellen av värmepanna hade signore Italo Mastella aldrig jobbat med… Tre timmar senare visste han nog allt och lite till om pannan. Den var felfri medan kontrollpanelen på väggen var boven i dramat. Och som av en händelse hade gubben just fått hem en ny panel för en annan kunds räkning. Men det visste ju inte den kunden…
Det var underbart att skåda Italos yrkesskicklighet och att konversera med någon som inte begrep ett ord av min svenska, engelska, spanska eller tyska. Men, vi fann varandra. Särskilt när det kom till betalningen.
Betalning? Nej fan (tror jag han måste ha sagt), det här ska Alde få betala på garantin! Alde var panntillverkaren för vilken gubben var auktoriserad lagare. Därmed hade vi alternativt försäkringsbolaget alternativt husbilstillverkaren Hymer, klarat oss undan från 6000 kr för reservdelar och ett okänt antal kronor för jobbet.
Vi var glada och rullade för andra gången på vår resa söderut och mot Venedig. Men redan i Padova tog vi av till höger och gästade Ikea. Det blev köttbullar till lunch och Kalles kaviar till frukostäggen. Och de intogs på parkeringen till ett konferenshotell i Bosaro som nu gjorts om till flyktingförläggning.
