På kort tid har nu kombinationen husbil och journalistik renderat mig ytterligare ett jobb. Denna gång ett mycket oväntat och hedersamt uppdrag från Birdlifes Närkeavdelning som behövde fylla ut sitt medlemsblad. Så, var så goda:
Mysteriet med finska skyltar på Portugals stäpp
”Jag inbillar mig att du under era mångåriga husbilsresor stött på ett antal fågelskådare på olika natursköna platser”, tyckte redaktören. Jaså? undrade jag.
Slutligen kom jag på ETT sådant tillfälle som är värt att orda om. Det ska också ge er svaret på frågan om varför det finns skyltar på finska mitt på stäppen i Portugal!
Men, låt oss börja med ett par av de fåtal gånger som vårt husbilsliv krockat med fågelskådning.
Det började redan på premiärturen med vår första egenägda husbil 2012. Det var tidig april och vi skulle för första gången beskåda tranorna vid Hornborgarsjön. Vi såg massor av tranor, men blev mest fascinerade av väderomslaget. När vi kröp till kojs var det grönt och vårväder, men när vi vaknade täcktes bilen och marken av ett tjockt snötäcke!
Betydligt varmare var vårt andra stora möte med fåglar och dess betittare. Nu befann vi oss längst ut på Gibraltars sydspets.
Där upplyste oss stora skyltar om att 6 miljoner (!) flyttfåglar passerar det 13 kilometer långa/korta sundet mellan Europa och Afrika varje år. Det lär bero på att det bildas en slags vindtunnel mellan det spanska bergmassivet Sierra Nevada och marockanska Rifbergen. Och fåglarna är inte dummare än att de självklart utnyttjar detta naturfenomen.
Men nu till den stora frågan: Varför finns det skyltar på finska på den portugisiska stäppen? Vart åkte Sveriges ornitologiska förening när medlemmarna 2005 skulle välja årets utlandsresa?
Svaren fick vi då vi på väg söderut, från Lissabon till Algarvekusten, vek av från stora vägen och landade i den lilla charmiga byn Castro Verde med 8000 invånare.
Byn ligger långt inne i landet omgivet av böljande kullar, en blandning av stäpp och savann – åtminstone som jag känner igen dessa typer från tv eller film. Det mesta tycks bestå av sand på vilken det växer en massa korkekar, olivträd, pinjeträd och framför allt torrt gräs där boskapen fick jobba hårt för att hitta mat för dagen. Påstås dock att det ser helt annorlunda ut på våren efter regnen…
I byn, där allt är mer skinande vitt än namnets verde/grönt, finns en helt otroligt fin, billig och bra camping. Och det var i campingens tvättstuga vi hittade de snyggt upptryckta instruktionerna – på finska!
Det beror på att många finländare upptäckt denna by och spenderar ett par tre månader här i husbil/husvagn varje vinter och vår. Och fråga mig inte just då varför det blivit så, för här var det är långt till allt…
Men, lite senare på dagen fick vi nog svaret; även finländare kan vara fågelskådare!
På ett av torgen i byn träffade vi nämligen Rolf från skånska Svalöv. Han har en stuga på Algarvekusten, men i likhet med oss hade han stannat i Castro Verde på sin väg från flygplatsen i Lissabon till kusten. Han skulle nämligen se på fåglar.
Det som lockade honom, finländarna och Sveriges ornitologiska förening var Otis tarda, Great bustard eller Stortrapp som vi numera säger på svenska.
För länge sedan, då den fortfarande häckade i Sverige, kallades den av jägarna för ”pommersk kalkon”. Det tycker jag själv låter lite nedlåtande för världens tyngsta flygande fågel med ett vingspann på 2,4 meter och en vikt på 16 kilo!
Vi konstaterade dock att vi trots hög ålder fortfarande har mycket att lära av och i livet. Och det känns mer än härligt för en som trodde han redan visste det mesta…