Kategorier
2020 Efter coronaflykten

Liv och död blev tema på resa i barndomen

I väntan på Godot, eller ett coronavaccin, valde vi att göra en utflykt i det förgångna. Vi hittade det i den del av Bergslagen som utgör norra Örebro län. Vi hittade husen där vi växt upp, torpet där vi hittade och första gången hånglade med varandra, minneslund och familjegrav, och massor av vemod.

Från Örebro bar det norrut till Kopparberg. Och redan där kunde det bli problem:

I Köppäbävisan hotar någon med att ”få´nt ja´ en körv så huppe ja´ i älva”. Älven ska enligt upphovsmakaren ha varit Dalälven, men de flesta förknippar numera sången med orten Kopparberg och som ligger i kommunen Ljusnarsberg, och inte det kopparberg som finns i Falun.

Här, i Kopparberg, föddes hustru Lisa och hennes bror Håkan. De bodde och växte upp i ett stort hus med skylten ”Nyströms möbelaffär” som drevs av föräldrarna.

De, föräldrarna, hittas numera på kyrkogården och i minneslunden.

Längre norrut, i Hörken på gränsen till Dalarna, hittade jag Peter min konfirmationskyrka. Den har stått där den står i 95 år! Och det kan väl inte bero på att den ritades av en stockholmare? 

I Hörken ligger även sjön Norra Hörkens södra strand. I den sjön doppades jag Peter för första gången för 68 år sedan, så nu fick till och med badkrukan i mig ställa upp för dopp och bildtagning.

Från Hörken bar det åter söderut, till Ställberg dit jag flyttades fem år efter födseln i Grängesberg. Vemodigt och lite sorgligt att se hur sly och ogräs tagit över det tidigare parkliknande samhället. Men bland buskarna och träden återfanns dock de tre bostäder där jag växte upp på 50- och 60-talet.

Förutom att jag är uppväxt här, liksom Montréal-OS-fyran i spjutkastning Raimo Pihl

https://sv.wikipedia.org/wiki/Raimo_Pihl

med flera, är Ställberg kanske mer känt för sin 220 centimeter långa jätte med skostorlek 62: (mycket läsvärt!)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ställbergsjätten

Mest känt är dock samhället för sina tre gruvor. Den största var Ställbergsgruvan, en manganhaltig järnmalmsgruva i drift från 1867 till 1977. Ägare var Ställbergs Grufve AB, som en gång var Sveriges näst största malmexportör.

Ställbergsgruvan var under en stor del av 1900-talet Sveriges djupaste med sina 1000 meter. Gruvan var även den första i landet att införa bergborrning med tryckluft.

Gruvlaven, en av de första byggd i betong, var ursprungligen vit, men kamouflagemålades under andra världskriget. Då kapades också det toppiga taket för att ge plats åt luftvärnskanoner. Efter kriget fick laven tillbaka sin vita färg igen. Under 1940- och 50-talen var Ställberg ett expansivt samhälle. Inflyttningen var stor, och det byggdes radhus och egnahem. Vid 1960-talets slut stod samhället på sin topp med närmare 500 invånare. Knappt tio år senare var det dock slut, gruvan lades ned 1977. År 2015 uppgavs invånarantalet till 85. I dag tycks ingen längre räkna.

Gruvanläggningen står kvar relativt intakt sedan nedläggningen. 2013 nyinvigdes den som kulturinstitution med det passande namnet ”The non existent Center”.

http://www.stallbergsgruva.se

Våra liv och vår resa rullade vidare. Nästa anhalt blev en annan udda numera välkänd kulturupplevelse: det gamla sågverket i Skäret utanför Kopparberg. Här ägnade sig några av oss i ungdomen åt den livsfarliga aktiviteten att jumpa på de flytande timmerstockarna, nu ligger här en nästan världsberömd operascen.

Lokalbefolkningen var nära att kissa på sig av skratt när planerna presenterades. Skulle det nedlagda gistna gamla virkesmagasinet locka operasångare och turistbussar från Stockholm? Svar: ja!

Skärets historia

 Nu till resans höjdpunkt: att hitta den gamla skogvaktarbostaden Spjuttjärn! I slutet på 1970-talet hyrdes det av hustru Lisa och hennes bror Håkan. Och dit kom jag, om inte ridande så väl bilande en afton i april 1979. Efter hemkomsten till ungkarlslyan, efter en våt cykelvecka i Holland, låg nämligen ett välkomnande vykort på hallgolvet; om du vill så får du gärna hälsa på…

Här, vid Spjuttjärn, började vår kärlekshistoria pingsten 1979. Fortfarande oklart vilken av dagarna – varför vi årligen firar alla tre…

Vi hittade torpet, trots den gröna inbäddningen. Huset var fräschare och tomten mer välansad än på ”vår tid”. Men vi mindes bastun i källaren, ett tomt betongrum med en kamin och en parksoffa, liksom publokalen på vinden som höll sig med levande fladdermöss! Vi mindes också vårt möte som verkade ha varit bra eftersom vi håller ihop 41 år senare!

Vidare på skumpig dammig grusväg västerut. Passerade kanotparadiset Nittälven och det lilla samhället Bredsjö. Här, långt från allfartsvägarna, tillverkas Sveriges bästa (?) och dyraste ost: Bredsjö Blå, en blåmögelost gjord på mjölken från ostfriesiska mjölkfår. Så här skrev Jordbruksaktuellt för 13 år sedan:

https://www.ja.se/artikel/27248/sveriges-dyraste-ost-fyller-20-ar-.html

Egentligen borde väl hela Bergslagen vara nedlagt om kapitalismen fått råda, men det tycks alltid finnas människor som sätter sig på tvären och försöker motverka landsbygdsdöden…

Ett exempel är det schweiziska paret Markus Althaus och Heidi Schlapbach. De bestämde sig för att ändra inriktning på livet totalt, lämna hemland och arbete för att bli campingägare. Nu är de mitt uppe i sin fjärde säsong som ägare till Sörälgens camping i Sikfors öster om Hällefors i Sverige.

Som tur var hamnade även vi på campingen i dessa ”håll-coronaavstånds-tider”. Vackert, rent, beläget direkt vid sjön Sör-Älgens strand, prisvärt, välutrustat och trevligt bemötande!

Dessutom väl märkbart att ägarinnan varit sjuksköterska och ägaren jobbat inom hälsovårdsmyndigheten: renhållningen, reglerna och skyltningen skulle inte ge coviden en chans att få fäste här!

Ett annat stort plus för oss badkrukor: Vattnet i sjön var lika klart och varmt som i Medelhavet då vi mätte 27 plus (!) både kväll och morgon.

Vår resa närmade sig sitt slut, men vi hann med ett stopp vid en annan kulturhistorisk ”överlevare”: den gamla gruv- och bruksmiljön i Pershyttan nära staden Nora.

Bergsmanbyn Pershyttan har anor från 1300-talet. Här ägnade sig befolkningen huvudsakligen åt gruvdrift och järnframställning. Gruvorna var bland de äldsta i Bergslagen men år 1967 var det slut.

Istället för ödeläggelse, förvandlades området till ett kulturreservat 2004. Numera går det att sommartid åka ångtåg hit från Nora, äta lokal glass, titta på utställningar, stiga ner i en gruva och självklart beskåda de många resterande byggnaderna, slagghögarna och gruvlavarna.

En sevärdhet är den så kallade stånggången. I dag endast 200 meter lång, men tidigare en dryg kilometer! Med hjälp av den och dess vattendrivna skovelhjul, pumpades vattnet upp ur gruvan så att malmen kunde brytas av torrskodda arbetare.

10 svar på ”Liv och död blev tema på resa i barndomen”

Hallo Freunde,
das ist eine wirklich gute Beschreibung der Reise in die Vergangenheit.
Macht weiter so, es liest sich, als wenn wir dabei wären. Auch wir schwelgen oft in der Erinnerung an unsere Jugend.
Herzliche Grüße aus dem regnerischen Deutschland kommen von
Gisela und Peter

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *