Efter Österrike blev det södra Tyskland, återbäring på vägskatt, en italiensk restaurang och gratis make-up av husbilen.
Från Zell am See valde vi, med hjälp av servitris på Brasserie Traube, vackra landsvägar istället för motorväg. Tankade billigt innan gränsövergången. Och sålde tillbaka vår taxameter Go-Box till österrikiska staten för 750 kronor!
Målet var Bad Waldsee där vår husbil Hymer en gång tillverkades. Via e-post hade vi lyckats få tid i verkstaden för reparation av dörr.
Och under sju timmars väntan på bilen njöt vi av Hymers gästfrihet: förutom gratis nattläger med el, bjöds på kaffe, gratis wifi, lyxiga toaletter, mjuka fåtöljer, tillbehörsbutik, nya bilmodeller att beskåda och närhet till stadens sjöpromenad.
Där hittade vi lämplig lunchrestaurang för återanpassning; italienska(!) Bella Rosa.
Betalning? Nej, husbilen har ju fortfarande garanti – förklarade den unge herr Klaus när bilen skulle hämtas. Förutom att återställa sidodörren till nyskick, hade de bytt ut insektsdörren, fixat en trasig sidobelysning och bytt ut och omprogrammerat hela larmsystemet.
I fortsättningen blir det svårt att klaga på Hymers service…
Glada i hågen rullade vi vidare nordväst. Tvingades mer eller mindre tränga oss in på en av Tysklands alla rastplatser som var överfulla av långtradare vars chaufförer är tvingade till vila på bestämda timmar.
Åter lyste turen oss i ansiktet då vi blev grannar med dessa gossar:
Mincho från Bulgariens huvudstad Sofia bjöd på vindruvebrännvin och Dragan från Zupanja i sydligaste Kroatien bjöd på slivovitz, päronbrännvin. Det var deras tack för att de fick en uppsättning utrangerade tallrikar, skålar, kastruller och glas av oss. Under sin kvällsmåltid, intagen via plastdosor på en av lastbilarnas bränsletank, berättade de om sina jobb: chaufförer anställda av tysken Willi Betz. Den senare hade dött tre veckor tidigare som ägare till ett av världens största speditionsföretag. Själva körde de asfalt i tråg, vars ursprung firman hade hittat i Sverige – och sedan kopierat…