I dag måste jag bli lite seriös, bland annat beroende på att det är fredag och fredagsbön i muslimland. Men mest för att så många bekanta och obekanta ställer frågan i rubriken.
Den antyder en rädsla för något. Och det har inte jag känt när det gäller Marocko och det jag vet utan att ha varit här tidigare. Och här finns ju redan massor av svenskar och andra utlänningar som inte är rädda, och som inte tvekar att komma tillbaka.
Kanske rädslan hos de rädda sitter mer hos dem själva än i konungadömet Marocko? Att det är jag som inte vågar prova det okända? Eller som gamle Sören Kierkegaard sa; Att våga är att förlora fotfästet för en stund, men att inte våga är att förlora sig själv.
Efter några dagar här nere tycker vi att Marocko är skitigt och ofärdigt. Som en blandning mellan något gammalt som varit fint men tillåtits förfalla och något nytt som inte blev färdigt eftersom pengarna tog slut?
Här är varmt och här är billigt och de marockaner vi träffat är trevliga. Det borde räcka långt, men än så länge är vi inte nöjda. Men, vi jagar vidare efter det bättre Marocko!
Enligt det franska äldre paret Bertrand måste vi nedanför turiststaden Agadir, dryga 40 mil söderut, för att hitta den rätta kulturen, maten, naturen och människorna. ”Här uppe är det ju fortfarande som hemma i Europa”, tyckte fransmännen som tillbringar minst tre vintermånader ”där nere”.
Det är långt till gränsen mot Västsahara. Men då är du å andra sidan i höjd med Kanarieöarna och den värme som värmer även på vintern. Där är det mesta dessutom ännu billigare än häruppe, enligt samma fransmän.
