Tankar och bilder om livet efter 18 dagar i karantän

Den 14 mars satt vi på en fiskrestaurang i spanska La Linea. Det var senaste gången vi vistats i en folksamling. Hur ser livet ut nu, 18 dagar senare, i en frivillig karantän på en camping i Malmö?

Vi mår bra. Men är fortfarande lite oroliga för att så många i omgivningen inte tycks ta corona-faran på allvar. Enligt de senaste siffrorna tillhör Skåne och Malmö de minst drabbade, men hur länge håller det i sig?

Vid besök i nödvändiga butiker, är det nästan bara jag själv som använder skyddshandskar och försöker hålla avstånd. Lisa tillhör en högre risk-grupp och stannar i husbilen.

Kontakter med nära och kära hålls via telefon och sociala medier. Och vi får obegränsad tid att rå om varandra. Och ägna oss åt att deklarera, skriva skadeanmälningar, fixa verkstadstider – och sätta oss in i vad försäkringsbolaget egentligen menar med sitt ”katastrofskydd”. Så här skrev vårt bolag:

”UD avråder från alla icke nödvändiga utlandsresor. Det betyder att katastrofskyddet i hemförsäkringens reseskydd gäller. Skyddet omfattar merkostnader för upp till 10 000 kronor per försäkrad.”

Vi har haft merkostnader då vi tvingats använda betalvägar, bokningsavgiften för en spansk camping (som stängde innan vi hann fram) har brunnit inne, tre dagars påtvingade ställplatsavgifter till följd av coronastängda verkstäder, med mera.

Än så länge har vi inte rönt någon framgång, men nu har vi ju tid att bråka… Och det ska vi göra.

I övrigt kan vårt liv beskrivas med bilder som påstås säga mer än tusen ord:

• 

• 

• 

• 

20 år efter Broloppet var det i dag dock dags att kontrollera vad 700 mils rattande inneburit rent fysiskt. Stjärten hade börjat få träsmak och benens eventuella muskler började kännas förtvinade. Hur var det med löpsteget?

Helt ok, nästan förvånande bra, tyckte jag efter ett par tre kilometer längs Limhamnsstranden norrut mot centrala Malmö. Ännu efter 6 kilometer kändes det helt ok, nästan oförskämt bra.

Men, nu var det dags att vända hemåt. Och där och då insåg jag det korkade misstaget: hade sprungit i ganska stark medvind! Nu ökade motvinden som dessutom tog hjälp av regn! Idiotiskt, men med stapplande sista steg lyckades vi, hunden Panna och jag, ta oss tillbaka till husbilen för att bjuda på dessa fynd under den 11,3 kilometer långa löpturen:

Framme vid Ribersborgs kallbadhus, efter 6 kilometer, kände jag bara en stor besvikelse: var detta allt? En sketen liten grön barack långt ute på en brygga? Tog bilder och trodde inte det var sant…

… och det var det inte heller. Men inte ens då jag ville visa var jag befann mig i förhållande till skyskrapan Turning Torso, såg jag det! Det ”riktiga” Riberborgs kallbadhus, Ribban/Kallis, låg där i havet mellan oss.

Så här ser det ut från luften. Och jag tvingas troligen till en 2 kilometer längre löptur en annan dag för att skåda stället.

Här bor, åtminstone ibland, Zlatan Ibrahimovic, snart 39. Han var uppenbarligen inte hemma, så den vätskekontrollen blev vi blåsta på. Däremot mötte vi en numera mer älskad Malmö FF-ikon i form av Markus Rosenberg, snart 38. Tyvärr löptränade han, trots sin fotbollspensionering, så snabbt att vi varken fick fram kameran eller talförmågan.

Om Zlatan är malmöiten som numera är älskad av många stockholmare, så träffade vi också hans motsats. En för mig hittills helt okänd R.F. Berg dök upp som staty. Han både föddes och dog i Stockholm (1846-1907), men blev känd som ”Limhamnskungen” här i Malmö. Bland mycket annat var han grundare av AB Skånska cementgjuteriet, det som numera heter Skanska. Han var tydligen, trots sin arbetsgivarroll, något av en lokal föregångare till landsfadern Per-Albin Hansson (född i Malmö!). Berg ville att arbetarna skulle ha egnahem, och gick ofta själv i borgen för deras lån. Hyvens kille som fått både gata, skola, förskola och ett Pågatåg uppkallat efter sig.

Karantän kan således vara lärorikt! Se nu bara till att ni sköter er och varandra, så karantänen inte varar för evigt, tack!