Hittills har vi varit förskonade från större bakslag under vår hittills fyra månader långa resa. Och när det hände, så fungerade hjälpen så bra att vi ringde tillbaka till Sverige och tackade. Hur ofta gör vi det?
Vi hade just hämtat vårt Sverigefrämmande, Eva&Gunnar från Örebro, på flygplatsen i Palermo. Likt de tre vise männen hade de med sig himlagåvor i form av snus, Kalles kaviar, kaffe, soja och riktiga öl!
Vi gjorde Palermo ”by night” som mest blev till fots eller i taxi eftersom busstrafiken inte fungerade. Det var super-rea denna söndagskväll och de flesta gator hade förvandlats till ”gågator”.
Dagen efter, i dubbel bemärkelse, skulle vi åka diagonalt över bergen från nordkusten till den södra.
50 kilometer norr om målet – trerätters fiskmiddag hemma hos familjen Costa – fick vi punktering!
Moderna husbilar saknar reservdäck (om inte ägaren tänkt hela vägen). Den lilla bifogade kompressorn med tätningsmassa räcker inte långt när däckets gummi lämnat stålarmeringen…
I gömmorna hittade vi nödnumret till Fiat-servicen. Döm om min förvåning när jag efter några nummerval blir kopplad till en svensk röst!
Bärgare kom, chauffören kliade sig i huvudet och vi undrade hur vår stora tunga bil skulle komma upp på den lilla bilens flak?
Det gjorde den, och till skillnad mot hemma så fick vi sitta kvar i husbilen medan den färdades söderut genom spöregn i 40 km per timme.
Och framme hos verkstaden tog fyra man hand om resten.
Klockan nio på kvällen, riktigt italienskt för första gången, satt vi vid bordet hemma hos familjen Costa. Underbart på alla sätt!
