Från Palermo valde vi att åka vidare längs ”horornas väg”, Siciliens västkust och vidare ner till sydkusten. En oväntat tråkig resa, med vissa ljusglimtar.
Hororna satt utmed raksträckan från Palermo rakt västerut till badorten Mondello. Campingplatserna och stränderna var stängda för säsongen. Bygatorna var trånga – och därför spännande. Kommer vi igenom? Om inte, finns det plats att vända?
Åter ute på landet var det kuperat och många förstörda bergssluttningar = kalkstensbrott.
Inspekterade flygplatsen Falcone e Borselino för framtida avhämtning av gästande vänner. Via säsongsdöda turistmagneter som Trappelo, Balestarte och Castellammare del Golfo till den dramatiska halvön Capo San Vito.
Bortom ära och redlighet, dalar och berg och slingrande serpentinvägar hamnade vi i en konstig blandning av dyk- och klättringsparadis vid namn El Bahira, en campingplats i ingenmansland. Och nästan ingen annan än vi var här! Anade att här kunde vara tusentals människor på sommaren: restaurang, pizzeria, två simbassänger, flertal barer, dykcenter, klätterskola mm mm.
Passerade senare kulturstäderna Erice, Trapani och Marsala utan att hitta öppna eller acceptabla nattläger.
Räddningen blev en kommunal parkering i hamnen i Mazara del Vallo där vi betalade en ”frivilligarbetare” 60 kr för att vakta oss över natten… Och återbäring fick vi redan vid den månbelysta kvällspromenaden längs strandpromenaden och de marmorbelagda gatorna och torgen runt stadens strålkastarbelysta katedral (se nedan).
Nu befann vi oss på Siciliens sydkust. Passerade berömda Selinunte, Sciacca, Secca grande och Tempeldalen i Agrigento…
Att vi bara passerade berodde på två saker; vi har sett tillräckligt (?) med tempel, antikviteter och utgrävningar – och alla campingar och husbilsparkeringar är stängda.
Vid kusten söder om Agrigento hade campingen Valle dei Templi i San Leone öppet. Och här drack vi inköpta Tuborg samtidigt som vi upptäcker att vi har två danska husvagnsekipage som grannar…