Vi rullade in på Algeciras stora färjeterminal. Och innan vi hade stannat var vi omringade av tio man. Storhanen tog över och berättade var vi kunde parkera bilen och var vi kunde köpa biljetter. Kändes ju trevligt att få den servicen.
En halvtimme senare befann vi oss, tillsammans med hjälparen, på ett bokningskontor långt från terminalen utan att egentligen veta hur det gick till och varför?
Ännu senare hade vi betalat mera än vad biljetterna kostade enligt nätuppgifterna. Och storhanen ville naturligtvis ha lite dricks för besväret. Som bonus fick vi dock tips om var på terminalområdet det var bäst eller lugnast att ställa husbilen för natten. Samma tips hade minst 100 andra fordonsägare också fått!
På onsdagsmorgonen kom vi så småningom fram till rätta färjebolagets incheckningskiosk. Och mannen i luckan var mäkta förvånad över den packe biljetter vi överlämnade: det saknades en massa uppgifter om oss och bilen, och fram för allt fanns ju inget kvitto eller stämpel på att vi betalat!
Han var på vippen att be oss åka hem igen. Men när han fick veta vilket överpris vi betalat, gav han upp, ruskade på huvudet och släppte igenom oss.
Nästan samma mottagande och procedur upprepades senare samma dag vid gränsen till Marocko. Skillnaden var att ”hjälparen” var klädd i typ morgonrock och hade en slags legitimation som, enligt honom, skulle tolkas som att han var en del av marockanska turistministeriet. Kyss mig – men även här kom vi igenom efter en cirkus av sällan skådat format.
Räknade efteråt ut att minst tio personer var direkt inblandade i vår passering av gränsen, vilket kanske borde studeras av svenska arbetsförmedlingen för att hålla antalet sysslolösa nere.
