Punktering stoppade oss mitt i spanska Corona-krisen

När vi lämnade campingen och El Puerto de la Santa Maria, var den stora frågan: skulle Gibraltar släppa in oss och hunden? Vi fick betydligt jobbigare problem att lösa…

Redan efter en timmes färd, var färden över. På trefilig motorväg och i brant uppförsbacke small det högra bakdäcket sönder! Och i huvudet rullades minnesbilderna från nästan exakt samma upplevelse i de sicilianska bergen fyra år tidigare…

Den gången var det vardag, nu var det lördag i katolska och Corona-drabbade Spanien.

Men, i Sicilien 2016 hade vi lärt oss hur väl det kan fungera med ett telefonsamtal till assistansföretaget (vars namn jag inte nämner eftersom det bara blir otrevligt för deras medarbetare). Med rätt kod fick du tala med svensk personal. Och det fungerade även denna gång!

Först kom spanska vägverket och polis för att spärra av den aktuella motorvägsfilen – och en timme senare kom bärgaren.

• 

• 

Halvvägs upp på bärgningsbilen, avbryts det hela: du har inte längre något avtal med vårt företag! Fick korssamtala med både Norge och Stockholm, men inget hjälpte. Bilbärgaren försvann i fjärran…

Efter kontakt med mitt försäkringsbolag, kom en ny bärgare efter ytterligare ett par timmars väntan i den stekheta värmen. Nu var bärgaren för liten!

Men, den hade en ung initiativrik och förstående förare som genast ringde till sin chef – som skickade en ny större bil!

När denna tredje bärgare anlände, efter ytterligare ett par timmar, hade den 30-gradiga värmen försvunnit, solen och temperaturen dalat.

Med viss möda och diverse trix, stod slutligen husbilen uppe på flaket.

I mörker anlände vi en husbilsparkering i båthamnen i La Linea de la Concepcion där vårt övriga resesällskap redan befann sig.

Nio timmar efter punkteringen blev vi avsläppta på rutan intill kompisarnas bil, åt en blöt och god middag och somnade på stödben i lä av den gigantiska Gibraltarklippan.