Innan vi lämnade Apulien (eller Puglia som vi halvitalienare numera säger) och södra Italien bakom oss, hann vi – i likhet med riddare Arn och andra korsfarare – med en tur på Garganohalvön.
På halvöns norra sida finns två jättelika av människor invallade fiskrika och extra salta sjöar. På tungorna som skiljer havet från sjöarna finns väldigt många campingplatser och hotell. Men så här års var det ingen trängsel. Det mesta är stängt, bara fiskebåtarna och deras besättningar tycks vara i rörelse.
Men vägen kantas ofta av lokala bönder som just nu saluför färsk vildsparris, olivoljor, ostar, soltorkade tomater och annat godis.
På slingrande kustväg och bitvis genom en nationalpark nådde vi dagsutflyktens mål, staden Péschici. I solljus, som vi missade, lär staden blänka vit som om den stack på en grekisk klippa. Och enligt de som kan sin historia så var det greker som byggde staden för 2500 år sedan då Grekland var överbefolkat.
Visa av tidigare erfarenheter bestämde vi oss för att INTE inta staden med husbil utan hitta en parkering vid infarten. Och det fanns det, enligt en tydlig och för oss passande skylt.
Vi följde pilarna – och hamnade i en återvändsgränd där det absolut inte gick att vända husbilen. Räddningen blev en grind som skiljde oss från parkeringen tillhörande ett vinterstängt strandkafé.
Grinden var så murken att den lämnade infästningen i betong(?)pelaren. Parkeringen var vår och vi kunde både vända och inta lunch på första parkett.
