Den ljuvliga musiken slutade i löpar-mara

Jag är inte helt säker på hur det gick till, men plötsligt står jag – för lite tränad och som mycket stelbent 68-åring – på startlinjen i Sportisimo Prague Half Marathon 2019. Det blev en upplevelse att skriva hem om – åtminstone de två första kilometrarna!

Jag har sprungit några halvmaror i mitt tidigare liv, som bäst ett Göteborgsvarv på 1:52. För två år sedan avverkades det senaste loppet, i Köpenhamn, på 2:15.

Sedan dess har en före detta jobbarkompis tjatat: som halvtjeck kan du väl vara med och springa en halvmara i Prag? Och när den nya husbilsresan ändå skulle passera staden så fanns det inte många bortförklaringar kvar…

Det hann bara bli några pass på cirkelträningen i Krogsereds bygdegård och ett antal 4-8-kilometersrundor kring Övrarp och Bredshult.

Räddningen var dock mycket nära: när jag kröp till anmälningskorset var loppet redan fulltecknat! Men då vaknade den gamla journalisthjärnan. Jag googlade mig fram till en sportig resebyrå i Kroatien (!) som hade ett par startplatser kvar att sälja. Dessutom billigare än det officiella priset på 90 Euro…

I startområdet kvarstod den stora frågan: vilken takthållare skulle jag följa? Hade lovat diabetesläkaren Albin i Ullared att springa UNDER 2:15, men den takten fanns inte. 2:10 eller 2:20? Vi återkommer i ärendet.

Solen sken, temperaturen var perfekt och på slaget 10 börjar de 11 500 i startfältet röra sig framåt. Och det är där och då det händer!

Vi rör oss söderut från Jan Palacha-torget, fd Röda arméns torg, längs gatan Krizovnika förbi den turistkända Karlsbron.  Ur många och mäktiga högtalare dånar den pampiga och passande musiken: ”Die Moldau”, eller numera Vltava, av hemmasonen Bedrich Smetana. Det är utmed den flodens stränder vi ska springa för att få ihop DRYGA 21 kilometer i centrala Prag. 

Vltava är tjeckiska och betyder ungefär ”vilt vatten”. Smetana ville spegla flodens lopp från källorna i bergen, genom Prag och ut till sammanflödet med floden Elbe.

(Gör dig själv en tjänst på nätet: https://www.youtube.com/watch?v=gTKsHwqaIr4 – lyssna, blunda och var med i startfältet)

Jag hade tyvärr valt den överambitiösa takten 2:10. Det betydde att jag var med från Moldaus bergskällor och 11 kilometer nedströms. Sedan var det någon som byggt upp ett par dammvallar och förväxlat mina ben med ett par som tillhörde en gubbe i H90-klassen…

Solen fortsatte att skina, temperaturen steg och Krogsereds pannband blev drypande blött. Publiken och de många musikbanden längs vägen försökte hålla ångan uppe, men jag svek både dem och mig själv. Lufsade i mål på 2:21:21. Takthållarna för 2:20 måste ha kommit i form av en flodvåg som jag varken hörde eller såg.

Men, om någon undrar: jag kommer att göra det igen – om inte annat för den goda ölen på AR (After Run). Och för den pampiga startmusiken vars notslinga är präglad på medaljen.

Peter Krejčí 

(efternamnets originalstavning betyder skräddare på tjeckiska)