Vännen Lars tränar som en galning för att komma i form till söndagens Vasalopp. Han skulle ha varit med i går. Då hade han kunnat notera ytterligare 20 träningskilometrar utan att ens behöva anstränga sig. Det var utförs hela vägen!
Har hamnat i ett paradis för lata skidåkare; Antholzerdalen i Sydtyrolen. Normalt mest känt för Björn Ferry och andra skidskyttar som ett hemskt ställe om man vill vinna världscupspoäng eller VM-medaljer. Biathlonstadions banor är grymma.
Men för oss som nöjer sig med ett eller några varv runt Antholzersee, där de perfekt preparerade spåren badar i solsken, eller den 20 kilometer långa nedförsturen från sjön till byn Rasen längst ner i dalen, är det inte ens svettigt.
Möjligen blir du lite svett om du inte tar av dig värmeplaggen vid någon av vätskekontrollerna som finns utmed löpan. Solen gassar och värmer när det är vindstilla och ölen intages mot en södervägg…
Jag har upplevt soldränkta snöklädda myrar i Kilsbergen och det magiska upploppet i Mora efter nio mils skidåkning, men jag tror det här var den bästa skidåkning jag någonsin upplevt.
”Som att åka skidor i ett vykort” tyckte Lisa, och det låter som en bra sammanfattning.
Ett svar på ”Vasaloppsdröm: 20 kilometer nedförsbacke!”
Man är ju inte alls avundsjuk. Det är kris i Vasaloppsspåret, vattnet har gått i myrarna i Evertsberg, säger dom. Den där gnistrande vårvinterdagen i solsken och fem grader minus får man nog drömma om och jag fruktar att mitt rekord från 1980 lär stå sig.